Historia

Byn Fullsjöns historia är inte så lång, men det har faktiskt gjorts fornfynd i och runt sjön Fullsjön. Så tidigt som på stenåldern har människor slagit läger på stränderna, det visar fynd av flinta och skärvsten. På 1930-talet hittade Paul Blix en liten älgfigur av sten vid södra änden av sjön. Tyvärr är fyndplatsen förstörd eftersom den använts som grustäkt. Ett annat fynd är en halv halsring av brons som fastnade i Albert Jernekrantz nät 1940.

Mellan 1666 och 1752 hade görviksborna statligt “avratsbrev”, (kan liknas vid arrendekontrakt) på fullsjöskogen och de anlade fångstgropar för älg vid norra och södra änden av sjön. Avratsbreven avskaffades 1752 av kung Adolf Fredrik (han som åt ihjäl sig på semlor).

År 1755 börjar byn Fullsjöns “moderna” historia då “Nybygget Fullen” påbörjades genom att landbonden (prästgårdsarrendatorn) i Hammerdal, Olof Pärsson, och dragonen (ryttarsoldaten) Pär Andersson Wikström sökte rätt att uppföra nybyggen vid sjön Fullen. De slog sig ner på näset i norra änden av sjön, Väst i boan. Det timrade huset som står där anses vara från den tiden och är alltså det äldsta huset i Fullsjön.

År 1763, 5 år efter att nybygget påbörjats hade Olof Persson byggt 1 vardagsstuga med förstuga, 1 stor gäststuga ca 10 m lång, påbörjat en något mindre gäststuga, 1 stor kornlada, 2 stora foderbodar, stall, vedlider, båthus och badstuga. 10 hus på 5 år! “Alt i försvarligt stånd” enligt husesynsmännen. Han hade 1 sto, 1 oxe, 5 kor, 3 kvigor och en bock. 40 skylar korn hade han bärgat på sina åkrar. Per Andersson hade lyckats lika bra med sitt nybygge.

Men snart stod det klart för dem att de valt fel plats, odlingsmöjligheterna var för begränsade.De bestämde sig för att flytta dit byn nu ligger, ansökte hos Kungl.Majt. om förlängning av skattefrihetsåren, det godkändes och de fick 24 skattefria år. Deras nybyggen ägdes alltså fortfarande av staten, men efter 24 år blev nybygget ett friköpt skattehemman och ägaren blev hemmansägare som betalade skatt till staten, om han skött sitt nybygge enligt regelboken.

De första gårdarna var Åtgården, som ägdes av Olof Persson och Oppgården, som ägdes av Sven Jönsson. Han hade några år tidigare bytt sitt nybygge i Sörviken med Per Andersson Wikström.

Undan för undan delades gårdarna, söner och döttrar fick arvslotter, drängar, pigor och “arbetare” från andra delar av landet gifte sig med ungdomar från Fullsjön och slog sig ner i byn. De bosatte sig på gårdarna som ännu heter Västat, Nol i Mon, Väst på Backen, Oppat, Sönnasjön, Öst i Mon, Öst i Berge, Öst i Sve och Bränna. Byn blev större, både den odlade ytan och invånarantalet växte.

Det finns mycket att berätta om Fullsjön, om både positiva och negativa händelser, om nödår, epidemier och svårigheter, men också om utveckling och framsteg.

Gemensamt byggdes kvarn, sågverk och kraftstation. Innan det fanns skolhus hölls undervisningen i någon av gårdarna, där kommunen hyrde rum. Skolhuset byggdes 1922. Men redan 1918 beslutade man att köpa en orgel till skolan. För att bekosta den bildade byns damer en syförening och deras alster auktionerades ut tillsammans med andra skänkta saker. Redan tre år senare räckte pengarna till orgeln, som nu står Väst i boan.

Telefon ville man också ha, men pengarna saknades. Men som genom ett under vann byn 500 kronor på en penninglott som Erik Sahlin köpt (för bykassans pengar?). Med gemensamma arbetsinsatser drogs ledningen från Borgvattnet, och 1911 installerades telefonskåpet i Erik Sahlins hem Oppgården.

Ett annat gemensamt projekt var dansbanan ”Månen”, högst uppe på berget mitt i byn. Det var en timrad fäbostuga som 1894 flyttades dit av byns ungdomar. Det var ett populärt dansställe ända tills 1954 då föreningshuset ”Gränsgården” byggdes.

I hundra år levde man på jordbruket och det tillskott som jakt och fiske kunde ge, men från mitten av 1800-talet blev skogen en viktig inkomstkälla. De som inte ägde egen skog kunde försörja sig på avverkning, timmerkörning med häst, flottning och allt annat som hade skogsbruk att göra. Men under 1950-talet började skogsarbetet mekaniseras och snart övertog maskinerna nästan alla arbeten i skogen, och det blev svårt att bo kvar i Fullsjön, byn började avfolkas, ett öde som drabbat de flesta av byarna i Sveriges glesbygder.

Tack vare engagerade bybor, både de få bofasta och de som tillbringar sin fritid i Fullsjön, är sammanhållningen stor och man samlas fortfarande till aktiviteter av olika slag under hela året.

Uppgifterna är hämtade från boken ”Nybygget Fullen”, som är resultatet av en studiecirkel som en grupp fullsjöbor höll i början av 1980-talet. Den är mycket läsvärd för alla som är intresserade av Fullsjön.

Text: Inger Mattsson

2BB449DFF30D46D6AF31DBE0F1B866AA